Juttna mojöttej knapjaj inte

SVT, en av landets sämsta arbetsgivare alla kategorier.


Det talas sällan om hur katastrofalt usel SR och SVT är som arbetsgivare. En stor del av den arbetsrätt som idag är tänkt att skydda arbetstagarna sätts systematiskt ur spel hos detta gamla statliga mediemonopol. Problemet som SVT uttrycker det är att man inte kan låta programledare få fast anställning eftersom det måste kunna komma nya ansikten i bildrutan från tid till annan.

Därför kan programledare på Bolibompa, personer som alla Sveriges barn kan förnamnet på, anställas via bemanningsföretag. När SVT undantagsvis anställer någon direkt aktualiseras alltid någon av den myriad projektanställningar som tillkommit på begäran av, just det, SVT. Anställningen slutar då lämpligen i maj så att arbetslöshetskassan får ta över kostnaderna under sommaren! För som du förstår byts ju inte programledarna ut så ofta utan ledningen räknar med att anställa dem igen till hösten. Denna taktik har använts i decennier och träffar alla programledare, såväl hög som låg. Att låta a-kassan stå för personalens kostnader under sommaren skulle, om arbetsgivaren var en flottig byggherre i Danderyd, orsaka totalt ramaskri på vilket fackförbund som helst. Att en sådan skandal inte får mer utrymme kastar natruligtvis långa skuggor på övriga media.

Lyckosamt nog, för ledningen på SVT, består fackklubben i TV-huset av ett antal avdankade enucker, ungefär lika tandlösa som självdöda kreatur, vilka ser som sin främsta uppgift att enbart företräda den handfull åldrade, självutnämnda mediarävar som hann få fast anställning på 70-talet när SVT fortfarande följde arbetslagstiftningens anda och inte dess bokstav. Tack vare dessa fackliga icke-personer uppstår överhuvudtaget inga konflikter och ledningen kan fortsätta köra över sin personal på precis vilken ledd som helst. Passar det inte åker man ut med huvudet först fortare än chefen kan säga "Fri television". Och det kan hon.

SR, som inte torde vara lika oroliga för slätstrukna ansikten i rutan, hanterar likväl sina journalister lika ruttet. Det är ett oändligt schackrande inför varje utnämning och överallt har det smugit sig in mellanchefer i organisationen som inte kan ett dyft om journalistik och ännu mindre om ledarskap. De tycks tävla i att ställa till djävulskap och så split mellan medarbetarna på ett sådant sätt att man på allvar måste ifrågasätta om de avlönas av konkurrenterna. Redaktionscheferna ses bara smyga runt i korridorerna, till synes själva rädda för att dras in i denna kafkainspirerade mardröm, istället för att ställa upp för medarbetarna.

Men när alla kan mista sin tjänst på stående fot viker till och med redaktören ner sig. Det svenska stålet biter inte längre.